Redigerat: 01.10.2019 - 16:41

Nyckelord: Arbetsliv

Nollavtal och avtal för arbetstagare som kallas till arbete vid behov

Nollavtal eller vid behov avtal om att kallas till arbete regleras inte enligt lag.

Nollavtal
I nollavtal har man kommit överens om att arbetstiden varierar mellan noll och 40 timmar i veckan. Den övre gränsen för intervallet kan även vara mindre än 40 arbetstimmar i veckan. Dessutom kan man ha kommit överens om arbetstiden på förhand, exempelvis en granskningsperiod på tre veckor. Avtalet kan vara tidsbundet eller gälla tills vidare.

Varierande arbetstid
En överenskommelse om varierande arbetstid inom ett visst spann, då den undre gränsen dock måste vara mer än noll timmar i veckan eller vara under en överenskommen granskningsperiod på en vecka eller längre. Man har kunnat komma överens om varierande arbetstid, exempelvis mellan 10 och 30 timmar i veckan eller 50 och 100 timmar under tre veckors tid, då det som utgångspunkt handlar om deltidsarbete. I vissa branscher talar man om så kallade garantitimmar, vilket avser minimiarbetstid enligt anställningsavtalet. Avtalet kan vara tidsbundet eller gälla tills vidare. Man har även kunnat komma överens om varierande arbetstid beroende på säsong, exempelvis heltidsarbete under sommarsäsongen och att kallas till arbete vid behov under vintersäsongen.

Avtal om att kallas till arbete vid behov
Enligt avtalet kommer arbetstagaren till arbetet ”vid behov” eller ”efter att ha kallats”. Man har inte kommit överens om någon minimi- eller maximiarbetstid. Avtalet kan gälla tills vidare, och då talar man ofta om ”fast extra personal” eller för viss tid, då man avser ”egentlig extra personal”. Arbetstagare som kallas till arbete vid behov återfinns speciellt inom handeln samt hotell- och restaurangbranschen.

Arbetsgivaren kan erbjuda arbetstagaren enskilda arbetsskift, då varje skift utgör en separat visstidsanställning. I avtalet kan det även finnas ett villkor enligt vilket arbetstagaren har rätt att neka till det arbetsskift som erbjuds.

Exempelvis inom turism-, restaurang- och fritidsservicebranschen gäller precis som enligt Handelns kollektivavtal att man måste komma överens om den genomsnittliga minimiarbetstiden i anställningsavtalet. Om dessutom den överenskomna arbetstiden utan motiverad orsak är längre än den i arbetsavtalet avtalade arbetstiden ska man avtala om den så att den motsvarar den förverkligade. Egentliga nollavtal är därmed inte möjliga enligt den här typen av kollektivavtal, men de förhindrar inte att man ingår avtal om att kallas till arbete vid behov.

Det gör att varje enskilt arbetsskift som erbjuds som utgångspunkt utgör en visstidsanställning, som den lagstiftning som begränsar detta tillämpas på. Det förutsätter bland annat att varje arbetsskift (visstidsavtal) måste ha laglig grund och att ett sådant inte får användas om det finns ett kontinuerligt behov av att lägga ut arbete. Enligt arbetsavtalslagen ligger bevisbördan för denna grund hos arbetsgivaren; om det inte finns någon grund ska anställningsförhållandet betraktas som ett anställningsförhållande som gäller tills vidare (fast anställningsförhållande).

Om man har kommit överens om ett anställningsförhållande som gäller tills vidare i vilket arbetstiden är att kalla till arbete vid behov, ska den anställda ha rätt att neka till alla erbjudna arbetsskift.

För att den som kallas till arbete vid behov ska kunna få arbetsskift i arbetsskiftsförteckningen måste man därmed komma överens med arbetstagaren om arbetsskiften i förväg. Om man markerar arbetsskift till arbetstagaren i arbetsskiftsförteckningen har hen inte möjlighet att neka till dem, och det handlar då i själva verket inte om personal som kallas till arbete vid behov, utan om en deltidsanställd som man måste komma överens om den genomsnittliga minimiarbetstiden med.